En lirare lägger upp
Fotbollsåret (1963) är till ända. Ett sorgligt år för Danderyds Sportklubb, som tvingas ta steget ner i Stockholmsserien klass2. Det är 14 år sedan sist det hände.
Det mest remarkabla händelsen den gången var att största stjärnan Rune Carlsson, mest känd som Punne, under pågående höstsäsong lämnade fadershuset och gick till allsvenska AIK. Årets mest minnesvärda händelse var att samma man efter den lyckade Finlandsresan och ett inhopp i första höstmatchen för alltid lade bollskorna på hyllan, åtminstone i A-lagssammanhang. Av en tillfällighet sammanfaller som synes två viktiga avgörande i Rune Carlsson långa och framgångsrika karriär med en degradering till klass 2. En betydligt angenämare avslutning på ett långt och händelserikt fotbollsliv hade man så väl unnat Punne, samtidigt som han själv så hett önskat att slippa göra sorti på det sättet. Brodern Malle Carlsson, hade större tur, när han fick kröna sin långa bana med att DSK gick upp i div IV. Bröderna Carlsson är f.ö. ett seglivat och spänstigt släkte. Båda satte punkt och slut med A-lagsspel först som 41-åringar. Lill-Punne, sonen Ulf, får nu på allvar axla faderns fallna mantel och se till att familje- och släktäran hålls vid liv. Far och son har förresten kamperat ihop i ettan sedan Ulf´s debut 1959, en rätt unik händelse inom idrottsvärlden. Mer kuriosa i sammanhanget: Punne debuterade i A-laget som 15-åring 1938 mot IK Bele i Skälby och 26(!) år senare avslutade han karriären på några matcher när just mot IK Bele i Skälby. Lill-Punne var 16 år vid sin debut, så äpplet faller inte långt…
Rune ”Punne” Carlsson
Började i Enebybergs IF
För att ta det från början så skedde faktiskt Punnes första kontakt med att sparka boll på riktigt i – – – Enebybergs IF. Det var 1936 och han deltog i ett av två pojklag, som spelade en uttagningsmatch på Getbetet. Ledare var f.ö. Fritidsnämndens vice ordf. Bengt Norling. Punne lyckades tydligen inte kvalificera sig till Bergets pojklag utan i fortsättningen blev det Danderyds SK och dess juniorlag. EIF gick miste om en fin godbit den gången. 1940 vad det dags för ordinarie plats i ettan som högerytter, hans kanske bästa plats hävdar många förståsigpåare. Punne blev snabbt lagets mest uppmärksammade spelare. En härlig dribbler, utsökt elegant i sitt agerande och samtdidigt utrustad med en målfarlighet av mindre vanligt slag. Tillsammans med center-brodern Malle var han lagets värste målspottare och konsten att göra mål har Punne aldrig glömt. Typiskt nog blev han bästa målgörare även när han spelade centerhalv (!) för ett par säsonger seden.
Punne i Enebybergs IF – en ovanlig syn.
Genombrottet
Han uppmärksammades i större sammanhang. 1946 kommer genombrottet. Debut som högerytter i lilla stadsmatchen mot Göteborg och målskytt. I klass 1-komb. överraskande 5-1 seger mot Hammarby svarade han för ett äkta hat trick efter en strålande uppvisning på högerkanten. På den kuppen fick Punne göra sin internationella debut, då han nominerades som hy. i Stockholms stadslag till Arbetarolympiaden i Helsingfors.
Arbetarolympiaden 1946 i Helsingfors
Det sovjetiska (!) laget Zenith svarade för ett övermäktigt motstånd. Sovjets första fotbollsturnering efter kriget f.ö.
Stockholms Stadslag 1946
Väl hemkommen efter den trippen provspelade Punne i Reymersholms div. II-lag med gott resultat, men blev Danderyd trogen ännu ett par år. I lilla stadslagets turné i Norge tillhörde Punne de tongivande och fick idel lovord i norska pressen.
AIK, Allsvenskan och GULD!
Så ett hopp till en vårdag 1949, 18:e och sista spelomgånen i klass 1 norra, Lokalderby på Danderydsvallen: DSK-EIF. En match som för alltid etsat sig fast i minnet. Halvlek 3-0 till Enebyberg. De sista 45 min. blev dramatiska. DSK segade sig upp ur underläget och det var helt Punnes förtjänst att det till sist blev 4-3. Punne visade sig från sin allra effektivaste sida, gav allt och lite till och alla kring Vallen fick ge sig på nåd och onåd. Ett hat trick trots en missad straff visade vägen samtidigt som slutresultatet innebar att Punne sparkade ner EIF till klass 2.
Men säg den glädje som varar beständigt. I september samma år kom kallduschen för Danderyds fotboll. Punne styrde kosan till Solna och AIK. Och den som ordnade övergången var en – – – enebybergare!
Efter lyckat provspel i allsvenska reservlagsserien mot Degerfors var saken klar. Punne signerade en rad fina insatser i “svartingarnas” bilaga den hösten innan han var spelklar. Som innerkollega hade han ingen mindre än “Nacka” Skoglund. Bäst gick det i 5-2 matchen borta mot Kalmar. Punne gjorda ALLA segermålen som center och “Nacka” serverade “mackorna”.
Landslagets och AIK:s tränare George Raynor höll styvt på det nya fyndet Danderyds-Carlsson, som fick sitt elddop i England-Frankrike turnén i december 1949. En bollspelare dröm att få spela på anrika Highbury i London gick i uppfyllelse. Mot självaste Arsenal till på köpet. Det gick bra för mig, säger Punne trots 0-8 skrällen, som gått till fotbollshistorien.
Highbury Stadium i London.
Arsenals målvakt Ted Platt fångar bollen precis framför fötterna på Rune “Punne” Carlsson.
Strax efter, Paris och 2-1 vinst över Racing Club med Punne som segerskytt. A-landslagsplatsen var vikt efter den utflykten. Allsvenska debuten kom i vårpremiären 1950 på Råsunda mot flerfaldiga guldmedaljörerna IFK Norrköping. Allsvenskt spel 1950 och 51, cupfighter och vänskapsmatcher bl.a. mot engelska ligalaget Everton och tyska Berliner Sportverein blev fortsättningen. Kulmen nåddes väl med segern och guldmedalj i cupfinalen mot Hälsingborg som center och med de hemvändande bronsmedaljörerna från VM i Brasilien i laget.
Vinnare i Svenska Cupen 1950
Övre raden: Putte Kock, Gösta “Pröjsarn” Nilsson, Åke Fransson, Börje Leander, Rune “Punne” Carlssson, Lennart “Nacka” Skoglund, Bertil Bäckvall
Nedre raden: Rune Larsson, Lennart Carlsson, Bengt Kjell, Ivan Bodin, Olle Claeson
Den match som sitter starkast i minnet är 3-1 vinsten över italienska Milan med Punne – VM-spelarna Bror mellberg – “Nacka” Skoglund som innertrio i AIK, och Nils Liedholm – Gunnar Nordahl, men utan “Hjertsson-skadade” Gunnar Gren i Milan.
1952 kom den oförglömliga Afrikaresan, där Punne dokumenterade sig som AIK:s bästa målgörare. Inte bara fotboll på den resan givetvis, bl.a. fick han vara med om krokodiljakt på riktigt. Ett olustigt minne finns också kvar i dubbel bemärkelse. Två utslagna tänder av en vildsint mörkhyad “överrock”. Punne hade satt sig ordentligt i respekt därnere och skulle tydligen stoppas med alla tänkbara medel. T.o.m. med en armbåge över munnen.
Som ensam AIK-are plus 9 djurgårdare och Sven Hasselblad, Reymersholm, stadslaget mot Oslo 1950 är också värt att minnas. Plus ett otaliga matcher i AIK:s bilaga.
Åter till Danderyd
I alla idrottsklubbar blir det vågdalar och våren 1953 upplevde AIK en intern schism, som föranledde många lirare att vandra till söders höjder och Hammarby. Punne var starkt betänkt att göra samma sak. Hammarbys blivande lagkapten “Kinna” Kraemer låg på honom hårt. Så här efteråt ångrar han kanske att han inte följde “Kinnas” råd. Istället kom Punne tillbaka till Danderyds SK, som tog emot sin förlorade son med öppna armar. Han var mer än efterlängtad. Punne ville ändock innerst inne själv avsluta karriären i hemmaklubben, trots att IFK Stockholm och någon klubb var ute efter honom. Det där med att avsluta tog en väldigt lång tid, hela 11 år innan han definitivt bestämde sig för att lägga upp. Det skall DSK endast vara tacksamma för. Med Punne som den starke mannen i laget, centralgestalten som det mesta kretsade kring, fick Danderyd uppleva sin “guldålder” i mitten och slutet av 50-talet och med höjdpunkten 1961, då Punne & Co så när hade blivit första lokallaget i div III. Den enda serie jämte div II i hela seriesystemet som Punne inte spelat i.
800 matcher
Efter comebacken i DSK följde också åtskiliga matcher i lilla stadslagssammanhang, totalt under åren blev det 19, den sista så sent som 1960. Punne håller en särställning även i den omgivningen. Hur många matcher han spelat sammanlagt vet han inte själv men uppskattningsvis är det förmodligen uppåt 800, kanske fler.
Hans Hjort, Bert Andersson, Rune Carlsson, Peter Persson, Åke Sundberg, Sven Persson, Bertil Andersson, ???
Nedre rader: Arne Borg, Egon Petterson, Stig-Einar Wicklund, Sture Skyllberg, Lennart Oscarsson
Skadefri
Han har med sin robusta fysik och stora rutin gått oskadd ur dem alla, bortsett från sedvanliga småskavanker som en bollutövare alltid får räkna med. En knäskada 1961 stoppade honom i två veckor och spräckte samtidigt hans 142 seriematcher i svit efter återkomsten från AIK. Men det är också allt, Afrikaepisoden inräknad.
Populär och Fruktad
Punne har alltid varit välkänd och populär, men fruktad i motståndarlägren varhelst han spelat under sin långa karriär. Alltid svårstoppad, oberäknelig och oefterhärmlig i sin spelstil, ständigt med sitt eget riktmärke i tankarna, “vi ska kämpa”, en devis som han lärde redan från början av 50-talets friska och kampvilliga DSK-gäng o som sedan alltid varit rättesnöret på fotbollsplanen och som bevisligen varit framgånsrik. De sista åren måste de allt yngre kollegorna i DSK:s A-lag avundats Punne mycket hans härliga fighting spirit och vilja att kämpa väl och göra sitt bästa. Han har tagit fotbollen på rätta sättet. Han tycker själv att det var lika roliga att slå Södertörn med 12-0 i seriefinalen i kvalifikation 1942 som att vinna cupfinalen mot Hälsingborg 1950 eller går upp i div IV 1957 efter 2-1 vinsten mot stureby i den avgörande matchen. Huvudsaken för honom har varit att han fått vara med och utöva sin kära fotbollssport.
Alla vi som i ett kvartssekel kunnat glädja sig så mycket åt han kunskaper i det gröna fältets schack, saluterar och tackar honom för de oräkneliga högtidsstunder, då han kreerat huvudrollen. Och hur blir fortsättningen? Det blir i gamla DSK-ares lag i div I i Fritidsnämndens motionsserie. Kan helt enkelt inte lägga av direkt. Det där med fotboll är nog som med en last, det är mycket svårt att sluta alldeles för tvärt.
Reportage av Bengt Ohlson 1964